Hoppa till huvudinnehåll
2021-12-02

Sofie Skoog i Team Atea tackar för sig: Här är hennes starkaste minnen från den oväntade höjdhoppskarriären

Höjdhopp var inte hennes grej – trodde alla. Men Sofie Skoog trotsade alla odds, tog sig hela vägen till OS-final i Brasilien och har sedan 2017 varit sponsrad av Atea i Team Atea.

När hon nu avslutar sin höjdhoppskarriär säger hon:
– Jag måste tillbaka till friidrotten. Vi får se vad det blir. Kanske som tränare, säger 31-åringen.

Sofie Skoog hade ännu inte kvalificerat sig till något mästerskap när hon 24 år gammal fick höjdhoppslegendaren Stefan Holm som tränare.

– Han sa till mig att det finns två olika sorters talanger. Den ena är den som slår igenom som ung, den andra är den som har talang för träning, säger hon.

Hennes talang var den för träning, för i början av karriären fanns inga tecken på att hon var född till att bli en OS-finalist i höjdhopp. Efter att ha sysslat med friidrott sedan hon var åtta, sökte hon i tonåren till friidrottsgymnasiet i Karlstad – men kom inte in.

– De tyckte att jag var för dålig, säger hon och garvar med sitt smittsamma skratt.

Fakta Sofie Skoog

Namn: Sofie Skoog

Ålder: 31

Bor: I Karlstad

Senaste tekniska inköp: En extern hårddisk till datorn. Jag har många filmer och bilder från friidrotten som jag vill spara.

Teknik som jag använde mig av som höjdhoppare: Videoinspelningar med mobiltelefonen. Min sambo filmade mina hopp. Efter träningen jämförde jag bra och dåliga hopp, vad som skiljde i fråga om ansatsen, vinkel på knäna i upphoppet och så vidare.

Oumbärlig teknik i mitt liv idag: Streamingtjänster. Jag älskar romantiska komedier där man inte behöver tänka. Jag har sett Gilmore Girls säkert 15 gånger.

– Lyckligtvis kom jag in i Falun i stället. De gjorde olika tester och såg en potential i mig. Som kastare. Kulstötning i första hand, diskus eventuellt. Men det råkade vara så att mina bästa kompisar höll på med höjd, så jag hängde mycket där, och tränaren var schysst nog att låta mig hoppa.

Sofie var klart bättre på kula än på höjdhopp, men höjdhoppsribban erbjöd en särskild känsla som kulan aldrig kunde ge:

– Den känslan jag får i ett bra hopp är att jag svävar i luften. Allt går i slow motion där jag känner hur huvudet tar sig över ribban, sen axlarna, skuldrorna, rumpan, låren och till slut vaderna.

Berusad av känslan i de lyckade hoppen fokuserade hon allt mer på höjdhoppet. Hon fick med sig både skuldror och vader till de riktigt stora mästerskapen. När hon avslutade karriären i och med Finnkampen nu i höst hade hon befunnit sig i högsta ligan i sex år.

Fortsatte för att det vara så "sjukt roligt"

När hon nu lägger höjdhoppsskorna på hyllan är det en sak hon är särskilt stolt över:

– Att jag inte lade av. Det gick inte spikrakt uppåt när jag var 17, och jag platsade inte i ungdomstrupperna. Jag fick höra att jag inte hade någon talang. Men det var så sjukt roligt att åka iväg till träningarna, så jag fortsatte ändå.

Hon tränade stenhårt.

– För mig har det känts naturligt att ta i till max. Jag gillar att vara on eller off. Köra stenhårt eller titta på Bonde söker fru.

Stefan Holm: Du kommer att nå OS

Det stora lyftet – bokstavligen – skedde när hennes stora förebild Stefan Holm öppnade dörren till den stora världen hemma i Värmland.

– Han såg något i mig. Han sa, ”Du kommer så långt som du vill. Jag tror att du kommer att nå OS”, och jag kände att han menade det.

– Jag slog personligt rekord direkt, och tog mig till mitt första individuella mästerskap bara ett halvår senare.

De åtta passen i veckan – där hoppträning varvades med att styrka och löpning – gjorde att hon både tog SM-guld och kvalificerade sig till både EM, VM och OS.

Jämför sina prestationer med sig själv

Ett minne från hennes nu avslutade friidrottstid sticker ut mer än något annat:

– OS-finalen i Brasilien 2016. Inte bara var det min bästa placering i ett utomhusmästerskap (hon slutade sjua, red anm), utan jag satte även personligt rekord på 1,94. Jag har alltid mest jämfört mina prestationer med mig själv, och att jag nu tog personligt på den största arenan, på det största mästerskapet… det var speciellt.

Tacksamhet över allt

När hon blickar tillbaka på sin tid som elitidrottare som helhet känner hon mycket tacksamhet för allt hon har fått uppleva.

– Jag har fått massor av kompisar genom alla läger och tävlingar i länder som Puerto Rico, USA, Australien och Grekland. Det har varit väldigt berikande. Jag tyckte nästan att middagarna innan tävlingarna tillsammans med dessa människor har varit det bästa av alltihop. Jag saknar den gemenskapen, att möta upp en kompis i Frankfurt inför en tävling. Det saknar jag verkligen. Själva tävlandet känner jag mig klar med.

– Jag har alltid sett 30 som en lagom ålder att gå vidare i livet, säger hon.

Det sista kapitlet i hennes höjdhoppskarriär skulle skrivas i Tokyo-OS 2020 var det tänkt. Nu blev det inte så. När de olympiska spelen flyttades till 2021 kämpade Sofie vidare i ett år till, men lyckades inte nå kvalhöjden på 1,96.

Sofie sitter i Game of Phones-tronen

Det var ett bakslag förstås, och jobbigt just då. Men idag kan hon lyfta blicken och känna sig nöjd med alla framgångar som hon faktiskt har haft, med SM-guld 2015-2018, femma i inomhus-VM 2016 och sjua i OS-finalen i Rio de Janerio 2016.

Ateasamarbetet gav många skratt

Ateasamarbetet bidrog till att Sofie kunde leva fullt ut på friidrotten. Att vara en del i Team Atea – där även Thobias Montler (längd), Khaddi Sagnia (längd) och Daniel Ståhl (diskus) ingår – har bland annat inneburit medverkan på olika aktiviteter i Ateas regi, såsom hälsoinitiativet Sverigestafetten och Atea IT-arena. Hon säger att samarbetet har gett mycket glädje och många skratt:

– Det är lite kul när folk har kommit fram till mig och sagt ”Det är du på tablettasken”, säger hon och skrattar igen.

Längtar redan tillbaka till idrotten

Omställningen från livet som professionell idrottare till en vardag som fastighetsförvaltare i Karlstad har varit omtumlande. Hon har ännu inte vant sig vid att sitta framför en skärm en stor del av dagarna. För säkerhets skull har hon börjat på 50 procent, för att få en mjukstart in i den nya tillvaron.

Hon drömmer sig redan tillbaka till friidrottslivet.

– Kanske kan jag få någon träningsroll längre fram, vi får se. Jag måste tillbaka till friidrotten i någon form. Vi får se vad det blir. Det är så mycket fint där, jag trivs i den miljön. 

3 lärdomar Sofie tar med sig från sin höjdhoppskarriär
  1. Periodiseringarna.
    ”Som idrottare jobbar man hårt i perioder med bestämda mål i sikte. Det är något jag kommer att behålla i min civila karriär. Det ger en stor tillfredsställelse att få jobba mot specifika mål, eller delmål, och känna att man har klarat av dem.”
  2. Värdet av team.
    ”Det är gött att ha folk omkring sig. När jag har haft bra tränare och ett bra team omkring mig har det gått så mycket lättare.”
  3. Tilltron till den egna förmågan.
    ”Man kan så mycket mer än man tror. Om något efter gymnasiet hade sagt att jag skulle hoppa höjdhopp i en OS-final så hade jag skrattat rakt ut.