Samverkan för barnens skull: Så funkar Miniorlandslagets nya modell i Skåne

Det här är den första av flera artiklar om Miniorlandslaget i Skåne där vi löpande kommer att lyfta fram fler perspektiv, röster och lärdomar från den unika satsningen.

Miniorlandslaget handlar om att ge barn och ungdomar i utsatta områden chansen att upptäcka glädjen och gemenskapen i föreningsidrott; att få dem i rörelse, och att motverka att de hamnar i fel miljöer.

Men även om Ateas och Svenska Friidrottsförbundets gemensamma satsning har blivit en stor framgång – vilket märks i allt fler barn ansluter sig, på nya orter, och såväl föräldrar, barn och Ateamedarbetare och även idrottsministern hyllar initiativet – finns ett bekymmer:

En hel del föreningar känner en tvekan inför att köra igång.

Det här är Maria

Namn: Maria Bengtsson 

Roll: Verksamhetsansvarig på Skånes friidrottsförbund 

Ålder: 42 

Bor: Staffanstorp 

Familj: Man och två barn, 15 och 12 år gamla. 

Brinner för: ”Rörelseglädje för barn. Många barn blir stillasittande alldeles för tidigt, slutar med sitt idrottande alldeles för tidigt, eller aldrig får möjligheten att prova olika idrotter." 

Tidigaste friidrottsminne: "Då tänker jag på Stefan Holm. Jag tyckte det var så kul att han som var så liten kunde hoppa så högt" (2,37 meter som högst utomhus, 2,40 inomhus). 

Favoritidrott som minior (6-12 år): "Jag var allätare. Det blev fotboll, handboll, innebandy, men framför allt tennis som jag fortsatte med tills jag blev 17 eller 18. Friidrottare har jag faktiskt aldrig varit." 

Roligaste friidrottsgrenen att kolla på: "Höjd – och nu även stav när Mondo har så stora framgångar". 

– Många vill satsa på Miniorlandslaget, men mäktar inte med det. Så var det här i Skåne tidigare. Föreningarna hade fått frågan av Atea, men tackat nej, säger Maria Bengtsson.

Som verksamhetsansvarig för den sydligaste av Svenska Friidrottsförbundets alla distrikt kan hon förstå varför många föreningar tvekar:

– Miniorlandslaget är något helt nytt för föreningen att förhålla sig till. Att köra igång en sådan satsning innebär ju en del saker att dra i, framför allt i uppstarten. Man behöver hitta någonstans att vara. Man behöver också nå ut till de här barnen. Om det kan skapas ett samarbete med skolan så underlättar det mycket. Och så behövs förstås lämpliga ledare på plats och kan ta hand om de här barnen. Ja, det är en del. Och dessutom ser förutsättningarna lokalt väldigt olika ut. Många mindre föreningar har till exempel inte ens kanslipersonal, säger Maria.

Upplägget i Skåne innebär att igångsättningströskeln sänks. I den här artikeln tittar vi närmare på upplägget.

”Tanken är att göra föreningarna självgående”

Allt började med att Skånes Friidrottsförbund i våras fick pengar från Idrottsklivet motsvarande en 50-procentig och en 25-procentig tjänst som helhjärtat kan stötta föreningarna att komma igång och driva Miniorlandslaget lokalt.

– Tanken är att under 18 månaders tid göra föreningarna självgående nog att kunna driva detta tillsammans med Atea, säger Maria.

Det är inte bara Skåne som kan glädja sig åt det här. Vad som sker i Skåne nu kan faktiskt spilla över på friidrottsföreningar och orter över hela landet.

Pengarna täcker arvode för administratören Hampus Börjesson och ledaren Hanna Mölstad. Förutom att de blir motorn som får fart på verksamheten i Skåne, vill Maria utveckla en slags verktygslåda för uppstart och drift av Miniorlandslaget som fler distrikt och föreningar kan ha nytta av.

– För att få fler föreningar att vilja ta sig an Miniorlandslaget behövs stöttning mycket mer än pengar. Det ska kännas enkelt att komma igång utifrån hur förutsättningarna ser ut lokalt. En viktig del i vad vi gör här i Skåne nu är att samla erfarenheter av hur olika scenarier kan hanteras. Det kan vara allt ifrån hur man hittar rätt sorts ledare till barnen, till hur träningen kan planeras och genomföras, till vilka dialoger som kan vara värdefulla att ha med föreningen och Atea.

Gott om barn på träningarna, men

Egentligen är konceptet Miniorlandslaget enkelt, säger hon.

– ”Boxen” är enkel. Det är bara några parametrar som ser annorlunda ut från förening till förening, och från ort till ort. Vilka de parametrarna är, och hur man bäst kan jobba med dem är sådant som vi, och andra som kör igång, lär oss på vägen.

Samarbetet med skolan, ledartillgången, hur barnen är och träningsplatserna kan variera mycket. När verksamheten startade med barnen nu i höst såg det ut på lite olika sätt:

– I Kristianstad gick det lätt att få barn till träningarna. Där sker det i anslutning till skolan, och det kom 50 barn på de första träningstillfällena. I Helsingborg som är en betydligt större stad, och som dessutom har riktig friidrottsanläggning som granne, kom 20 barn i början. I Malmö är det numera Heleneholms idrottsförening som håller i trådarna, och där är en utmaning att vi inte kan ha fler än 20 barn på samma tid för idrottshallen är väldigt liten.

Så är uppdelningen mellan föreningarna och distriktet

Vad är det föreningarna gör själva? Och vad tar distriktet hand om?

– Det är frågor som vi diskuterar hela tiden. Hur mycket kan vi lägga på föreningarna i dagsläget? Från och med 2026 ska de ju klara allt själva. Hittills har deras ansvar varit mer eller mindre begränsat till rekrytering av ledare. Hanna är visserligen med på de flesta träningarna på alla tre orterna, men ytterligare ledare behöver vara på plats och bli vana vid att hantera barnen.

– Behovet av stöttning varierar. Från föreningarna har jag hört någon säga ”detta hade vi ju nästan klarat själva”, men också att det ibland krävts hands-on-hjälp nu i början. Att vi finns med ger en trygghet. Hanna har styrt upp hur de tio träningstillfällena ska se ut och är själv med, medan Hampus har styrt upp allt runtomkring med lokaler, kontakt med skolor och så vidare.

Tillsammans har Maria, Hanna och Hampus tagit både uppstarts- och uppföljningsmötena med Johan Möllerstedt och Eric Åkerström som ansvarar för Ateakontoren i Skåne och som bland annat ser till att de Ateamedarbetare som vill engagera sig och assistera på träningar får möjlighet till det.

– Tanken är sedan att föreningarna successivt ska skolas in i vad som behöver göras och ta mer ansvar för det. Hannas och Hampus primära uppgift är se till att Minorlandslaget lever vidare efter att deras projekttid slutar.

Hon understryker samtidigt att föreningarna inte kommer att lämnas vind för våg.

– Skulle de behöva hjälp längre fram så kommer vi ju ha en dialog om hur vi löser det. Samtidigt har jag märkt att Atea också svarar snabbt enkelt. Det är inte mycket som skulle göra att det blir svårt att fortsätta.

Har bollat mycket med framgångsklubben i Växjö

I sin strävan att få Miniorlandslaget att lyckas i Skåne har Maria bollat mycket med Mikaela Wieslander Mayer, klubbchef på IFK Växjö, som engagerat sig i Minorlandslaget sedan starten 2022 och som fått stor uppmärksamhet i både medier och som vinnare av Årets Miniorlandslagsförening på Atea Friidrottsgalan 2022.

– Jag har varit nyfiken på vad som har funkat, och inte funkat, för dem. De har ju lyckats bygga upp något riktigt bra. Och det finns mycket som vi har lärt oss därifrån. Som hur viktig rak kommunikation är. Att trycka ut en massa information på papper funkar inte. Deras ”Belöningstrappan” som premierar barnen att fortsätta med träningen, har vi också kopierat rakt av i stort sett.

Förhoppningen är att igångsättningsverktygslådan får spridning över hela landet.

– Det hade varit fantastiskt, säger Maria och fortsätter:

– Om man skulle fortsätta med den här distriktsmodellen vi har i Skåne så finns det bara fördelar med det, skulle jag säga. Då hade man kunnat få igång Miniorlandslaget i fler delar av Sverige.

Fler föreningar har blivit intresserade av Miniorlandslaget

Styrkan i konceptet Miniorlandslaget är det i alla fall inget fel på:

– Jag har hört kommentarer som ”Oj, vad kul med Miniorlandslaget, det hade vi också velat göra!”. Då pratar jag om att det alltså finns ett intresse att köra Miniorlandslaget här i Skåne även på flera orter där Atea inte har kontor, säger Maria.

Hon ser även flera möjliga spinoffs på Miniorlandslaget när satsningen satt sig ordentligt:

– Vi har redan tankar om ett Minorlandslags-DM (distriktsmästerskap) här i Skåne. Det skulle vara kul att addera ett löplopp också, Miniorlandslagsloppet. Även ett Miniorlandslags-SM skulle man ju kunna tänka sig. Men allt det här kräver förstås extra resurser.

Effekterna av distriktssamverkan i Skåne

Det har också visat sig att Miniorlandslaget inte bara är en brygga för barnen in i föreningslivet, utan även en brygga för samarbeten föreningar emellan.

– I Kristianstad och Åhus har vi två föreningar som tränar friidrott i samma hall, och då är det lätt att det uppstår en konkurrenssituation. Men med Miniorlandslaget har de nu ett samarbete, och häromveckan fick jag också veta att de båda styrelserna har börjat träffas regelbundet för att se vad de påverka tillsammans och samarbeta kring. Det är väldigt fint tycker jag.

Maria ser även att Miniorlandslaget kan bidra till att friidrottsföreningarna runt om i Skåne börjar nätverka mer med varandra. Alla vill se den satsningen lyckas, menar hon.

– Hittills har vi inte fokuserat på att skapa samhörighet mellan de medverkande föreningarna. Där kan vi göra mer. Det är ju exempelvis bra om man kunde samarbeta med ledare om det uppstår sjukdom eller likande.

Vi behöver en bra ruljangs på ungdomsledare. Det är en av friidrottens stora utmaningar.

På frågan varför engagemanget i Miniorlandslaget är viktigt för Skånes friidrottsförbund svarar hon så här:

– Det handlar om att visa upp friidrotten. Friidrott borde finnas i alla våra 33 kommuner i Skåne. Alla barn ska veta vad friidrott är. Där är vi inte än.

Fotnot: Miniorlandslaget i Skåne är uppdelat på tre orter: Malmö (Heleneholms IF), Kristianstad (Åhus Friidrottsklubb och KFUM Kristianstad), och Helsingborg (IKF Helsingborg)

Aktiviteterna med Miniorlandslaget är kostnadsfria tack vare stödet från Ateas lokala platskontor. Alla barn som deltar i Miniorlandslaget erbjuds även möjlighet att fortsätta i respektive friidrottsförening kostnadsfritt.