Från regelverk till handling: Hållbarhetsutmaningar och möjligheter. Del 3 av 3
I denna avslutande del av vår serie utforskar vi övergången från regelverk till praktik, från Antikens Persien till dagens globala direktiv om due diligence. Vi diskuterar hur lagstiftning och företagsansvar kan överbrygga klyftan mellan ideal och verklighet, med insikter från nyliga hållbarhetskonferenser.
Manager, Business and Human Rights
Kyros Cylinder, som dateras till 500-talet före Kristus, antydde ett tidigt stöd för ett par fundamentala mänskliga rättigheter. Med detta i åtanke kan man tänka sig att varken den tyska lagen om due diligence (LkSG) eller olika beslut som har flyttat Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD) närmare antagandet, inte kom en dag för sent. Både LkSG och CSDDD har sin utgångspunkt i FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter samt i OECD:s riktlinjer. Det betyder att due diligence inte är någonting nytt, men att nu för första gången ser vi dessa vägledningar att bli kodifierade i lagar.
Därför vill jag tillägna min sista bloggpost i serien om hållbarhetsgap mellan ideal och verklighet till att ge mina medskick till olika aktörer inom värdekedjan baserat på vårens två stora hållbarhetskonferenser – vår egen Atea Sustainability Forum samt the Responsible Business Alliances (RBA) konferens som organiserades tillsammans med tyska myndigheter i Berlin.
EU-länderna och civilsamhällsorganisationer – er roll är fortsatt viktig!
Som jag nämnt i min tidigare blogg har CSDDD-förberedelserna fått kritik från många håll gällande otillräcklig konsultation med producentländer och arbetarrepresentanter innan direktivets utkast skapades. Det finns en oro att istället för att skydda människor och planeten kommer direktivet skapa ännu större klyfta mellan europeiska bolag och sina leverantörer utanför EU, där det kan kännas lockande att sopa problem under mattan i en alltmer hård konkurrensutsatt miljö.
Det är därför av yttersta vikt att EU-länderna använder sin politiska makt för att föra konstruktiv dialog med producentländerna, speciellt ifall det finns svagare arbetslagstiftning och välkända risker för arbetarna och miljön. Detta är extra kritiskt i dagens stormiga geopolitiska klimat. Utöver det behöver EU-länderna sikta på harmoniseringen av direktivet för att skapa ett läge där ambitionsnivån är tillräckligt hög och förenad i hela unionen.
När det gäller civilsamhället fortsätter deras ytterst viktiga arbete även när mer avancerad lagstiftning är på plats. När meningsfullt engagemang med arbetarrepresentanter kommer att bli obligatoriskt inom CSDDD kan civilsamhällsorganisationer bygga broar mellan lokala representanter och europeiska bolag. Det är också fortsatt viktigt att det finns en tredje makthavare som kan kräva öppenhet från företag och makthavare gällande om effekterna av CSDDD bara syns i rapporterna och inte på plats i producentländerna.
Företag – nu rullar vi upp ärmarna och slutar klaga!
Även om CSDDD har mötts av brett stöd från globala och europeiska bolag från olika sektorer, så har det ändå ekat kritiska röster, särskilt från små och medelstora företag som är rädda för höjd byråkrati. Den rädslan, tillsammans med den inhemska politiska opportunismen runtom Europa, bidrog till det historiska röstningskaoset som ledde till ett försvagat format av direktivet som puttade mindre bolag från direktivets scope.
Jag kan förstå frustrationen som företag känner när de är tvungna att använda sina begränsade resurser till extrarapportering och inte till det de faktiskt är bra på, det vill säga att producera varor och tjänster. Men låt mig påminna om vad det faktiska målet i direktivet är – att förbättra arbetsvillkor, mänskliga rättigheter och globalt klimatarbete inte bara genom rapportering men genom handlingar. Att fixa den världsomfattande ojämställdheten kräver åtgärder utöver status quo, och om den privata sektorn inte har åstadkommit tillräckliga förbättringar med morot är det dags för piska från lagstiftare. Detta är redan tydligt i Tyskland där hundratals företag har etablerat klagomekanismer och riskhanteringssystem sen LkSG antogs.
Om vi verkligen vill åstadkomma en positiv förändring för mänskligheten och planeten måste vi agera först som människor, och sen som professionella. Ansvarsfulla inköpsmetoder, stöd och resurser kan hjälpa till att bygga tillit mellan köpare och leverantörer i leverantörskedjor och omfamna långsiktiga partnerskap som skapar både ekonomiska och hållbarhetsmässiga fördelar för alla parter.
Ju fler företag som börjar förankra affärsbeslut med äkta hållbarhetshandlingar, desto större blir effekten. Så det är dags att sluta klaga om regelvärk och istället omfamna regelverk som kommer att höja ansvarsfullt företagande globalt.
Slutkunder – ni har en roll att spela!
Det är dags att belysa det uppenbara – det är företagen med uppmaning av lagstiftarna som har musklerna att göra stora förändringar i sina leverantörskedjor. Däremot är det dags för er slutkunder att omfamna er roll i värdekedjan, som väger tyngre än vad ni kanske anar (som även tas upp i årets ASF-rapport). Idén om hållbarhet som ett delat ansvar inom hela ekosystemet har fått särskilt fäste i Norden, och därför har strängare regelverk mötts med applåder från nordiska konsumenter.
Visa industrin hur din organisation prioriterar hållbarhet vid inköp av it. Tillsammans kan vi hitta hinder och möjligheter för mer hållbara it-lösningar.
Men vad innebär olika regelverk för er som är slutkunder? Redan nästa år kommer vi att se de första hållbarhetsrapporterna som är i linje med Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), och högst troligt kommer detta att göra det enklare att tolka och jämföra bolags hållbarhetsdata. Däremot är det bra att komma ihåg att CSDDD inte kommer att förändra branschen till att bli mer ansvarsfull under en natt – storföretag, som är först i tur, måste efterleva direktivet år 2027.
Det finns knappast perfekta företag i världen, men däremot finns det flera företag som har satsat på hållbara affärer och värdekedjor i årtal. De fortsätter att investera i klimatlösningar i sina värdekedjor, arbeta långsiktigt med sina leverantörer och stötta civilsamhällsorganisationers arbete. Denna utveckling lär bli mer förekommande i framtiden, och som kund kan ni följa framstegen och stegvis sätta mer avancerade krav. Däremot att sätta krav som fokuserar på frågor som inte är materiella inom den stora hållbarhetsutvecklingen eller som inte följs upp hjälper ingen i värdekedjan.
En guide för hur man som inköpare kan ställa relevanta hållbarhetskrav som både ger effekt och som är hanterbara för den egna organisationen.
Så prata med branschen och välj de frågor som gör störst skillnad, för det är när ni höjer era röster gemensamt som ni kan påverka mest. Precis som Kyros cylinder en gång banade väg för mänskliga rättigheter, kan dagens konsumenter vara nyckelspelare i hållbarhetsrevolutionen.
